I förrgår satt jag och slötittade på tv när det plötsligt visade sig att det om bara några ynka minuter skulle börja en dokumentär om Manchestergruppen och tillika mina gamla hjältar Joy Division.
Jag har inte lyssnat på Joy Division på närmare tio år men det betyder inte att jag inte gillar dem längre. Anledningarna till detta är flera. Dels ser livet inte likadant ut som det en gång gjorde. Joy Divisions musik tilltalade en sida av mig som man tack och lov inte ser så mycket av längre. Den är väl antingen undertryckt eller så har jag helt enkelt en annan syn på livet än jag en gång hade. Dock finns den därinne men den tar inte längre lika mycket plats i mitt liv längre som den en gång gjorde. Jag är inte lika melankoliskt lagd längre. Och de gånger jag hänfaller åt melankoli finns det annan musik som bättre beskriver hur jag känner då än vad Joy Division gör.
Men visst var det en härlig nostalgitripp. Nu vill jag absolut inte reducera Joy Division till enbart nostalgi. De gjorde verkligen fantastisk musik och det skriver jag fortfarande under på. Joy Division och i synnerhet New Order var en milstolpar i mitt musikaliska sökande men i efterhand kan jag konstatera att många andra artister betytt oändligt mycket mer för mig. Och det finns helt enkelt för mycket bra musik att lyssna på för att jag ska hålla kvar vid de hjältar jag hade i 12 till 23-årsåldern. Kvar från den perioden finns några få artister och grupper som jag än idag ofta återkommer till. Dessa är Kraftwerk, Yellow Magic Orchestra, John Foxx, Prefab Sprout, Jesus and Mary Chain, Brian Eno, The Style Council, Everything but the girl, Scritti Politti, Ryuichi Sakamoto och i viss mån även David Sylvian. Även andra pärlor från den tiden lyssnar jag understundom på men dessa kommer jag att återkomma till i ett senare inlägg.
Det slog mig faktiskt just nu att jag lyssnar mer på Wham nu för tiden än på New Order.
Men dokumentären om Joy Division lämnade en kvardröjande känsla av att jag borde skaffa antingen boxen (blott 269 kr på cdon.se just nu!) eller åtminstone deluxe-utgåvan av Closer. Om jag känner mig själv rätt så tror jag att någon av dem kommer att införskaffas inom en snar framtid.
torsdag 11 februari 2010
måndag 8 februari 2010
Lite personlig musikalisk historia
Detta inlägg författades i början av maj 2009 och har blivit liggande sedan dess utan att någon har läst det.
Ibland, men kanske inte tillräckligt ofta, ställer man sig frågan: Hur blev jag som jag blev? Ganska snart inser man att frågan omfattar kanske lite väl mycket och jag försöker därför inskränka frågan till: hur fick jag min musiksmak?
Vid ganska många tillfällen under de senast åren, och nu senast på Valborg, har jag och min gode vän Peter försökt oss på detta samtalsämne men med skralt resultat. I synnerhet nu senast eftersom jag var vansinnigt trött när samtalsämnet återupptogs och det jag bidrog med kan i bästa fall kallas torftigt.
För min del började mitt musikintresse, som för många andra, med ABBA. Detta var tidigt och jag hade ännu inte börjat köpa mina egna skivor. Den första skivan jag gick ut på stan och köpte själv var The Buggles ”The age of plastic” som innehöll megahiten Video killed the radio star. Eftersom mina ekonomiska tillgångar som tioåring var kraftigt begränsade innebar det att jag lyssnade oerhört mycket på min egenhändigt inköpta LP-skiva ända tills jag hade råd att köpa ännu en(som jag tror var en platta med discogruppen Chic). Jag tyckte att The Age of Plastic var fruktansvärt bra och den har fått stor betydelse för mitt fortsatta musiksökande. The Buggles var ingen mindre än demonproducenten Trevor Horns grupp (Frankie Goes to Hollywood, Pet Shop Boys, ABC m.m) och ingen blir väl därför förvånad när jag påstår att The Buggles debutplatta var makalöst välproducerad. Jag minns att ovanför texterna till varje låt fans en slags matris uppställd över låtens uppbyggnad. Varje cell omfattade fyra eller åtta takter, varje rad en stämma eller instrument och i dessa fanns hanskrivna noteringar om hur olika sångstämmor och instrument skulle placeras ut i låten. Mycket fascinerande tyckte jag redan då.
Därefter hakade jag på syntvågen som tog fart ordentligt 1981 vilken jag förblev trogen åt alldeles för länge. Det skulle dröja ända till 1986 innan jag ens började snegla åt andra musikgenrer. Och då hände något mycket märkligt. Eftersom jag inte hade så mycket koll på övriga musikgenrer var jag tvungen att höra med mina kompisar om vad jag skulle försöka lyssna på. Och är man uppvuxen i en liten håla strax norr om Uppsala blev förslagen mycket märkliga. Och vad som är ännu märkligare är att jag faktiskt försökte mig att lyssna på dem: Thin Lizzy, Gary Moore, Dire Straits och … håll i er nu… Marillion. Om det är någon period i mitt liv där personligt kulturskymning rått så var det 1986 – 1987.
Men parallellt med ovan namngivna grupper hade jag också upptäckt annat som lämnat mer bestående intryck: The Smiths, Simply Red, David Sylvian (som jag i och för sig kände till och lyssnat på under Japan-perioden under tidiga 80-talet) Prince och Prefab Sprout. De senare innebar faktiskt vägen ut ur symfonirocksträsket och jag kände direkt att jag hittat hem musikaliskt. Hur gick då det till? Eftersom jag inte lyckades ta till mig de grupper som mina vänner från Lövstalöt rekommenderade var jag tvungen att söka andra vägar till den rätta musiken. Jag började läsa recensioner i dagspress och musiktidningar och sommaren 1988 läste jag min första recension av Prefab Sprouts ”From Langley Park to Memphis”. Recensenten (jag tror att det var Kjell Häglund) var lyrisk över deras intelligenta melodier och Paddy McAloons nästan viskande stämma. Även om jag hade förtroende för Häglund var jag en smula skeptisk och kollade därför fler dagstidningars recensioner av samma platta. Idel lovord stod att läsa överallt och den sämsta recensionen jag hittade gav 4 (av 5) där recensenten hängt upp sig på varför det skulle behövas 24 stycken ”engineers” för att spela in plattan. Producenten Thomas Dolby var perfektionist och krävde rätt kompetenser vid studions alla spakar och reglage. Alla lysande recensioner gjorde att jag köpte plattan ohörd.
Ytterligare ett skäl till att jag köpte plattan utan att lyssna på den var konvolutet och nu kommer jag in på nyckelordet när det gäller den musik man tar till sitt hjärta: identitet. Efter åren som svartklädd syntare med spretigt svart hår och lång lugg hade jag en längtan efter att bli en vanlig kille med jeans och en frisyr som inte behövde styras upp under en kvart varje morgon. På ”From Langley Park…” stod gruppens medlemmar uppställda bredvid varandra mot en ljusblå bakgrund som om det vore ett skolfotografi. De bar vanliga kläder och stod inte i några popstjärneposer. Bara tre vanliga killar och en tjej som såg glada ut och tittade in i kameran.
Detta var precis vad jag behövde just då. Riktigt, riktigt bra musik framförd av personer som jag kunde identifiera mig med till hundra procent. Men under första genomlyssningen ville den inte riktigt sätta sig. Musiken var komplex och inledningsspåret ”The King of Rock’n Roll” hade jag ganska svårt för och har det än idag. Nästa låt ”Cars and Girls” är en av deras mest kända men även den håller jag som en av deras minst fantastiska. Därefter följer en räcka av helgjutna låtar som kom att förändra mitt liv och som stakade ut vägen för mitt fortsatta musikaliska sökande. Marillions pretto-symfoniska rock var jag definitivt färdig med och sett i den så omtalade backspegeln är det obegripligt hur jag kunde höja dessa mossiga träbockar till skyarna så som jag gjorde. En smula mer begripligt blir det när jag betänker att jag kände till väldigt lite om musiken utanför syntgenren. Jag har visserligen sagt mycket dumt i mitt liv som jag inte är särskilt stolt över men jag skäms som en hund när det gäller alla positiva omdömen jag fällt om Marillion. Ytterligare en anledning till att jag tog Marillion till mitt hjärta var att jag träffade en tjej som gillade dem mycket och om jag rannsakar mig själv så ville jag antagligen göra ett gott intryck hos henne.
När det gäller Marillion och identitet så finns det ingenting hos dem som jag kan identifiera mig med. Ingenting, noll och nada! Det blev jag fullständigt på det klara med kring 1989 och idag har de inte ens nostalgivärde för mig. Eftersom dagens skivbolag inte ens vill ta i dem med tång anar man att det är fler än jag som insett hur pass usla de egentligen var. Inga band har under de senaste 20 åren har uppgivit dem som influenser. De får ingen cred någonstans. Fullt begripligt om ni frågar mig.
Än idag håller jag Prefab Sprout som några av mina favoriter även om jag omvärderat en del av vad de gjort. Deras bästa platta är ”Steve McQuenn” som kom ut 1985 före ”From Langley Park… ” och som dessutom brukar finnas med på listor när engelsk musikpress listar de hundra bästa plattorna genom tiderna. Deras ”Jordan: the comeback” från 1990 är ganska tråkig, men mycket begåvad. De två plattorna de släppt efter denna likaså. Jag måste dock understryka att det inte är frågan om några nostalgiskäl som jag gillar Prefab Sprout. Nostalgi är något helt annat och ingenting jag brukar hemfalla åt. Det finns för mycket musik som är bra på riktigt för att jag ska hinna lyssna på musik av nostalgiska skäl.
Prefab Sprout är närmare släkt med Stevie Wonder, Marvin Gaye och Curtis Mayfield än man i förstone kan tro. Mina andra hjältar från slutet på 80-talet, Blow Monkeys, låg nära Prefab Sprout musikaliskt. Blow Monkeys gjorde covers av ett par Curtis Mayfield-låtar och uppträdde dessutom live tillsammans med honom vid några tillfällen. Stevie Wonder medverkar på Prefab Sprouts ”Nightingales” från ”From Langley Park…” i ett fantastiskt solo på munspel, en låt som för övrigt lika väl skulle kunna vara skriven av Stevie själv med dess fantastiskt vackra ackordbygge och sublima melodi. Style Council, Paul Wellers 80-talsgrupp, gjorde samma typ av intelligenta, soulinfluerade softa popmusik som ovan nämnda. Paul Weller var kraftigt influerad av Curtis Mayfield och redan på The Jam-tiden kunde han inte avhålla sig från att göra en cover av ”Move on up”.
Stevie Wonder förresten… hmm, jag tillhör dem som gjorde sig rolig över honom på 80-talet och hade inte mycket till övers för hans musik. Detta skäms jag om möjligt ännu mer över än allt positivt jag då hävde ur mig om Marillion. Jag tror att det var hans munspelssolo på "Nightingales" (från Prefab Sprouts ”From Langley Park… ”) och hans solo på Eurythmics ”There must have been an angel” (som är HEELT makalöst!!) som började få mig nyfiken på hans musik, även om det skulle dröja flera år innan jag köpte min första Stevie-platta (som var ett begagnat exemplar av Jungle Fever på Uppsalas Skivbörs en försommardag 1993).
Men det är en helt annan historia.
Ibland, men kanske inte tillräckligt ofta, ställer man sig frågan: Hur blev jag som jag blev? Ganska snart inser man att frågan omfattar kanske lite väl mycket och jag försöker därför inskränka frågan till: hur fick jag min musiksmak?
Vid ganska många tillfällen under de senast åren, och nu senast på Valborg, har jag och min gode vän Peter försökt oss på detta samtalsämne men med skralt resultat. I synnerhet nu senast eftersom jag var vansinnigt trött när samtalsämnet återupptogs och det jag bidrog med kan i bästa fall kallas torftigt.
För min del började mitt musikintresse, som för många andra, med ABBA. Detta var tidigt och jag hade ännu inte börjat köpa mina egna skivor. Den första skivan jag gick ut på stan och köpte själv var The Buggles ”The age of plastic” som innehöll megahiten Video killed the radio star. Eftersom mina ekonomiska tillgångar som tioåring var kraftigt begränsade innebar det att jag lyssnade oerhört mycket på min egenhändigt inköpta LP-skiva ända tills jag hade råd att köpa ännu en(som jag tror var en platta med discogruppen Chic). Jag tyckte att The Age of Plastic var fruktansvärt bra och den har fått stor betydelse för mitt fortsatta musiksökande. The Buggles var ingen mindre än demonproducenten Trevor Horns grupp (Frankie Goes to Hollywood, Pet Shop Boys, ABC m.m) och ingen blir väl därför förvånad när jag påstår att The Buggles debutplatta var makalöst välproducerad. Jag minns att ovanför texterna till varje låt fans en slags matris uppställd över låtens uppbyggnad. Varje cell omfattade fyra eller åtta takter, varje rad en stämma eller instrument och i dessa fanns hanskrivna noteringar om hur olika sångstämmor och instrument skulle placeras ut i låten. Mycket fascinerande tyckte jag redan då.
Därefter hakade jag på syntvågen som tog fart ordentligt 1981 vilken jag förblev trogen åt alldeles för länge. Det skulle dröja ända till 1986 innan jag ens började snegla åt andra musikgenrer. Och då hände något mycket märkligt. Eftersom jag inte hade så mycket koll på övriga musikgenrer var jag tvungen att höra med mina kompisar om vad jag skulle försöka lyssna på. Och är man uppvuxen i en liten håla strax norr om Uppsala blev förslagen mycket märkliga. Och vad som är ännu märkligare är att jag faktiskt försökte mig att lyssna på dem: Thin Lizzy, Gary Moore, Dire Straits och … håll i er nu… Marillion. Om det är någon period i mitt liv där personligt kulturskymning rått så var det 1986 – 1987.
Men parallellt med ovan namngivna grupper hade jag också upptäckt annat som lämnat mer bestående intryck: The Smiths, Simply Red, David Sylvian (som jag i och för sig kände till och lyssnat på under Japan-perioden under tidiga 80-talet) Prince och Prefab Sprout. De senare innebar faktiskt vägen ut ur symfonirocksträsket och jag kände direkt att jag hittat hem musikaliskt. Hur gick då det till? Eftersom jag inte lyckades ta till mig de grupper som mina vänner från Lövstalöt rekommenderade var jag tvungen att söka andra vägar till den rätta musiken. Jag började läsa recensioner i dagspress och musiktidningar och sommaren 1988 läste jag min första recension av Prefab Sprouts ”From Langley Park to Memphis”. Recensenten (jag tror att det var Kjell Häglund) var lyrisk över deras intelligenta melodier och Paddy McAloons nästan viskande stämma. Även om jag hade förtroende för Häglund var jag en smula skeptisk och kollade därför fler dagstidningars recensioner av samma platta. Idel lovord stod att läsa överallt och den sämsta recensionen jag hittade gav 4 (av 5) där recensenten hängt upp sig på varför det skulle behövas 24 stycken ”engineers” för att spela in plattan. Producenten Thomas Dolby var perfektionist och krävde rätt kompetenser vid studions alla spakar och reglage. Alla lysande recensioner gjorde att jag köpte plattan ohörd.
Ytterligare ett skäl till att jag köpte plattan utan att lyssna på den var konvolutet och nu kommer jag in på nyckelordet när det gäller den musik man tar till sitt hjärta: identitet. Efter åren som svartklädd syntare med spretigt svart hår och lång lugg hade jag en längtan efter att bli en vanlig kille med jeans och en frisyr som inte behövde styras upp under en kvart varje morgon. På ”From Langley Park…” stod gruppens medlemmar uppställda bredvid varandra mot en ljusblå bakgrund som om det vore ett skolfotografi. De bar vanliga kläder och stod inte i några popstjärneposer. Bara tre vanliga killar och en tjej som såg glada ut och tittade in i kameran.
Detta var precis vad jag behövde just då. Riktigt, riktigt bra musik framförd av personer som jag kunde identifiera mig med till hundra procent. Men under första genomlyssningen ville den inte riktigt sätta sig. Musiken var komplex och inledningsspåret ”The King of Rock’n Roll” hade jag ganska svårt för och har det än idag. Nästa låt ”Cars and Girls” är en av deras mest kända men även den håller jag som en av deras minst fantastiska. Därefter följer en räcka av helgjutna låtar som kom att förändra mitt liv och som stakade ut vägen för mitt fortsatta musikaliska sökande. Marillions pretto-symfoniska rock var jag definitivt färdig med och sett i den så omtalade backspegeln är det obegripligt hur jag kunde höja dessa mossiga träbockar till skyarna så som jag gjorde. En smula mer begripligt blir det när jag betänker att jag kände till väldigt lite om musiken utanför syntgenren. Jag har visserligen sagt mycket dumt i mitt liv som jag inte är särskilt stolt över men jag skäms som en hund när det gäller alla positiva omdömen jag fällt om Marillion. Ytterligare en anledning till att jag tog Marillion till mitt hjärta var att jag träffade en tjej som gillade dem mycket och om jag rannsakar mig själv så ville jag antagligen göra ett gott intryck hos henne.
När det gäller Marillion och identitet så finns det ingenting hos dem som jag kan identifiera mig med. Ingenting, noll och nada! Det blev jag fullständigt på det klara med kring 1989 och idag har de inte ens nostalgivärde för mig. Eftersom dagens skivbolag inte ens vill ta i dem med tång anar man att det är fler än jag som insett hur pass usla de egentligen var. Inga band har under de senaste 20 åren har uppgivit dem som influenser. De får ingen cred någonstans. Fullt begripligt om ni frågar mig.
Än idag håller jag Prefab Sprout som några av mina favoriter även om jag omvärderat en del av vad de gjort. Deras bästa platta är ”Steve McQuenn” som kom ut 1985 före ”From Langley Park… ” och som dessutom brukar finnas med på listor när engelsk musikpress listar de hundra bästa plattorna genom tiderna. Deras ”Jordan: the comeback” från 1990 är ganska tråkig, men mycket begåvad. De två plattorna de släppt efter denna likaså. Jag måste dock understryka att det inte är frågan om några nostalgiskäl som jag gillar Prefab Sprout. Nostalgi är något helt annat och ingenting jag brukar hemfalla åt. Det finns för mycket musik som är bra på riktigt för att jag ska hinna lyssna på musik av nostalgiska skäl.
Prefab Sprout är närmare släkt med Stevie Wonder, Marvin Gaye och Curtis Mayfield än man i förstone kan tro. Mina andra hjältar från slutet på 80-talet, Blow Monkeys, låg nära Prefab Sprout musikaliskt. Blow Monkeys gjorde covers av ett par Curtis Mayfield-låtar och uppträdde dessutom live tillsammans med honom vid några tillfällen. Stevie Wonder medverkar på Prefab Sprouts ”Nightingales” från ”From Langley Park…” i ett fantastiskt solo på munspel, en låt som för övrigt lika väl skulle kunna vara skriven av Stevie själv med dess fantastiskt vackra ackordbygge och sublima melodi. Style Council, Paul Wellers 80-talsgrupp, gjorde samma typ av intelligenta, soulinfluerade softa popmusik som ovan nämnda. Paul Weller var kraftigt influerad av Curtis Mayfield och redan på The Jam-tiden kunde han inte avhålla sig från att göra en cover av ”Move on up”.
Stevie Wonder förresten… hmm, jag tillhör dem som gjorde sig rolig över honom på 80-talet och hade inte mycket till övers för hans musik. Detta skäms jag om möjligt ännu mer över än allt positivt jag då hävde ur mig om Marillion. Jag tror att det var hans munspelssolo på "Nightingales" (från Prefab Sprouts ”From Langley Park… ”) och hans solo på Eurythmics ”There must have been an angel” (som är HEELT makalöst!!) som började få mig nyfiken på hans musik, även om det skulle dröja flera år innan jag köpte min första Stevie-platta (som var ett begagnat exemplar av Jungle Fever på Uppsalas Skivbörs en försommardag 1993).
Men det är en helt annan historia.
lördag 6 februari 2010
Musik och livsstil I
Denna text har jag tidigare publicerat på facebook 19/8 2009. Ämnet Musik och livsstil är något undertecknad funderar mycket på och ämnet kommer att följas upp framöver.
En tillfällighet fick mig att sluta zappa och för en stund titta på sändningen av kronprinsessan Victorias födelsedagsfirande. Det var knappast någon rojalistisk böjelse hos mig som plötsligt fick mig intresserad - jag tillhör ju den del av befolkningen som inte hyser några varmare känslor för varken monarki eller kungafamiljens medlemmar. Det som ändå fick mig att titta en stund var att jag råkade komma in programmet precis när Salem Al Fakir skulle upp på scenen för att framföra sin ”Astronaut”.
För drygt två år sedan släppte han sin helt fantastiska debutplatta ”This is who I am” och tidigare i våras kom uppföljaren. Trots det superlativ jag nyss använde för att beskriva debutplattan var mitt intresse ganska svalt när uppföljaren släpptes. En anledning till att jag var tveksam var förhandsskriverierna där det framgick att han skulle tona ner souluttrycket till förmån för 70- och 80-talspop. Nyfikenheten om vad denna sanslöst begåvade kille skulle kunna åstadkomma kvarstod dock och denna kväll i sommarstugan såg jag nu en chans att helt ostört (familjen sov) få se och höra den låt som fått ge namn åt hela albumet.
Salem har insett att en rik harmonik och djärva ackordväxlingar ger större frihet att ta ut svängarna med sångstämman och lyckas med detta skapa stor skönhet i många av sina låtar. Låten ”Astronaut” bygger inte på några väl beprövade ackord och är läckert utsmyckad med små syntslingor som ibland glimmar till som på en stjärnhimmel. I förgrunden hörs Salems spröda och nästan försynta stämma lägga ut sällsamma toner genererade av en sanslös musikalisk hjärna.
Vad jag då fick uppleva var en stor musikupplevelse mig och det kändes som om hela Solliden lyfte några centimeter under Salems framträdande. Sedan jag lämnade skivbranschen för snart tio år sedan har jag inte följt några försäljningssiffror och jag vet därför inte om detta framträdande fick svenska folket att springa och köpta ”Astronaut”. Jag, däremot, hade ett ärende in till Västervik redan nästa dag och passade då på att springa in på Åhlens för att köpa mig ett eget exemplar. Drygt en månad senare, då detta skrivs, har jag hunnit lyssna på plattan ett 30-tal gånger och jag blir alltmer övertygad om att Salem Al Fakir skulle nå betydlig större framgångar, även internationellt, om han hade ett mer anglosaxiskt klingande namn. Några skandaler i stil med att slå sönder några hotellrum, betäcka kvinnor på löpande band, knarka och annan form av skörlevnad brukar också vara gynnsamt för (framför allt) musikaliska karriärer. Om detta skulle mitt inlägg handla om, var det tänkt, men som vanligt råkade jag sväva ut lite under inledningen som jag så ofta tenderar att göra.
Inför vår fjällvandring nyligen behövde min kompis Erik en bok att ha och läsa i tältet om kvällarna. Ingen sådan hade hunnit införskaffats inför resan och strax innan tåget norrut avgick gick han därför in på pressbyrån i Uppsalas stationsbyggnad. I det lilla utbud av pocketböcker de saluförde blev hans val en smula överraskande: Marilyn Mansons ”Den långa vägen ut ur helvetet”. När han hade betalat tittade jag förvånat på honom och frågade om han lyssnade på Marilyn Manson. Svaret förvånade mig också, han hade ju trots allt köpt en självbiografisk bok av artisten ifråga. ”Nej. Jag har bara hört ett par låtar. De var inget vidare”.
Nog om Eriks egendomliga incitament till att köpa boken och som dessutom fortfarande är höljda i dunkel. Eftersom han och jag delade tält under fjällvandringen, samt att Erik är en sällsynt pratglad människa i största allmänhet, fick vi oss då och då till livs valda stycken ur boken. Jag insåg då att karl’n (Manson) byggt hela sin karriär på dessa vidrigheter. Försök med detta något djärva tankeexperiment: Föreställ er Manson som en välkammad renlevnadsmänniska utan de skandaler som kantat hans karriär. Föreställ er samtidigt att hans musik fortfarande skulle låta lika infernaliskt illa som den gör. Försök sedan föreställa dig att han utifrån dessa premisser skulle vara den framgångsrika rockstjärna han lyckats bli. Tanken är helt omöjligt att ta till sig och slutsatsen måste bli att hela hans karriär inte skulle varit vad den är om det inte vore för hans skandalomsusade leverne. Sorry Mr. Manson, men det är inte i första hand för din musik dina fans gillar dig. När man gör sån musik som du gör kräver det att man lever upp till förväntningarna även i andra avseenden än de musikaliska.
Riktig rockstjärnestatus går inte att uppnå om man inte beter sig som ett svin. Saker att undvika om man vill uppnå detta är motion, ha ett fast förhållande (eller ännu värre: bilda familj), nykterhet, köra Volvo, erkänna att man gillar The Carpenters samt absolut inte äta hälsosamt (möjligen går vegankost an inom vissa genrer). Genom att bara göra något av dessa riskerar man hela sin karriär och det spelar inte längre någon som helst roll hur mycket Rock’n’Roll ens musik låter.
Precis som inom de flesta konstnärliga uttrycksformer är det också ett stort plus för karriären om man går en för tidig död till mötes, helst också vid rätt tillfälle. Observera att det är inte vilken död som helst som duger. Att dö i cancer eller någon annan folksjukdom är för mjäkigt och kommer inte att imponera på fansen och antagligen inte heller generera många nya. Nej, något rejält ska det vara: bilolycka (men inte i en Volvo), drunkning i en pool (blodet måste ha en hög promillehalt), en överdos av något narkotiskt preparat, skrumplever, kvävning (av eget magsäcksinnehåll… att spiknykter sätta käket i halsen duger inte) samt den av många uppburna rockstjärnor väl beprövade metoden: självmord. Jag vågar nog påstå att samtliga artister inom musikbranschen skulle ha en hel del att vinna på att ta livet av sig, oavsett om de är rockstjärnor, vispoeter, schlagerartister eller jazzpianister. Vid närmare eftertanke är jag tveksam till hur dansbandspubliken skulle reagera om t.ex. Thorleif Torstensson skulle skjuta sig i skallen…
Inte ens inom en så oskyldig genre som svensk visa går man hem om man inte har några praktfulla skandaler skrivna om sig. Skörlevnadsmänniskan Cornelis Vreesvijk kommer därför nästan alltid att föredras framför den skötsamme och mer akademiske (och inte minst, om ni frågar mig, överlägset begåvade) Olle Adolphson.
Nu har detta inlägg blivit alldeles för långt och eftersom jag inte alls lyckats komma till saken än avslutar jag här. Inom en överskådlig framtid kommer jag att fortsätta på temat ”musiksmak och livsstil”. Ett oerhört spännande område, om man tänker efter… vilket jag tror mig ha gjort.
En tillfällighet fick mig att sluta zappa och för en stund titta på sändningen av kronprinsessan Victorias födelsedagsfirande. Det var knappast någon rojalistisk böjelse hos mig som plötsligt fick mig intresserad - jag tillhör ju den del av befolkningen som inte hyser några varmare känslor för varken monarki eller kungafamiljens medlemmar. Det som ändå fick mig att titta en stund var att jag råkade komma in programmet precis när Salem Al Fakir skulle upp på scenen för att framföra sin ”Astronaut”.
För drygt två år sedan släppte han sin helt fantastiska debutplatta ”This is who I am” och tidigare i våras kom uppföljaren. Trots det superlativ jag nyss använde för att beskriva debutplattan var mitt intresse ganska svalt när uppföljaren släpptes. En anledning till att jag var tveksam var förhandsskriverierna där det framgick att han skulle tona ner souluttrycket till förmån för 70- och 80-talspop. Nyfikenheten om vad denna sanslöst begåvade kille skulle kunna åstadkomma kvarstod dock och denna kväll i sommarstugan såg jag nu en chans att helt ostört (familjen sov) få se och höra den låt som fått ge namn åt hela albumet.
Salem har insett att en rik harmonik och djärva ackordväxlingar ger större frihet att ta ut svängarna med sångstämman och lyckas med detta skapa stor skönhet i många av sina låtar. Låten ”Astronaut” bygger inte på några väl beprövade ackord och är läckert utsmyckad med små syntslingor som ibland glimmar till som på en stjärnhimmel. I förgrunden hörs Salems spröda och nästan försynta stämma lägga ut sällsamma toner genererade av en sanslös musikalisk hjärna.
Vad jag då fick uppleva var en stor musikupplevelse mig och det kändes som om hela Solliden lyfte några centimeter under Salems framträdande. Sedan jag lämnade skivbranschen för snart tio år sedan har jag inte följt några försäljningssiffror och jag vet därför inte om detta framträdande fick svenska folket att springa och köpta ”Astronaut”. Jag, däremot, hade ett ärende in till Västervik redan nästa dag och passade då på att springa in på Åhlens för att köpa mig ett eget exemplar. Drygt en månad senare, då detta skrivs, har jag hunnit lyssna på plattan ett 30-tal gånger och jag blir alltmer övertygad om att Salem Al Fakir skulle nå betydlig större framgångar, även internationellt, om han hade ett mer anglosaxiskt klingande namn. Några skandaler i stil med att slå sönder några hotellrum, betäcka kvinnor på löpande band, knarka och annan form av skörlevnad brukar också vara gynnsamt för (framför allt) musikaliska karriärer. Om detta skulle mitt inlägg handla om, var det tänkt, men som vanligt råkade jag sväva ut lite under inledningen som jag så ofta tenderar att göra.
Inför vår fjällvandring nyligen behövde min kompis Erik en bok att ha och läsa i tältet om kvällarna. Ingen sådan hade hunnit införskaffats inför resan och strax innan tåget norrut avgick gick han därför in på pressbyrån i Uppsalas stationsbyggnad. I det lilla utbud av pocketböcker de saluförde blev hans val en smula överraskande: Marilyn Mansons ”Den långa vägen ut ur helvetet”. När han hade betalat tittade jag förvånat på honom och frågade om han lyssnade på Marilyn Manson. Svaret förvånade mig också, han hade ju trots allt köpt en självbiografisk bok av artisten ifråga. ”Nej. Jag har bara hört ett par låtar. De var inget vidare”.
Nog om Eriks egendomliga incitament till att köpa boken och som dessutom fortfarande är höljda i dunkel. Eftersom han och jag delade tält under fjällvandringen, samt att Erik är en sällsynt pratglad människa i största allmänhet, fick vi oss då och då till livs valda stycken ur boken. Jag insåg då att karl’n (Manson) byggt hela sin karriär på dessa vidrigheter. Försök med detta något djärva tankeexperiment: Föreställ er Manson som en välkammad renlevnadsmänniska utan de skandaler som kantat hans karriär. Föreställ er samtidigt att hans musik fortfarande skulle låta lika infernaliskt illa som den gör. Försök sedan föreställa dig att han utifrån dessa premisser skulle vara den framgångsrika rockstjärna han lyckats bli. Tanken är helt omöjligt att ta till sig och slutsatsen måste bli att hela hans karriär inte skulle varit vad den är om det inte vore för hans skandalomsusade leverne. Sorry Mr. Manson, men det är inte i första hand för din musik dina fans gillar dig. När man gör sån musik som du gör kräver det att man lever upp till förväntningarna även i andra avseenden än de musikaliska.
Riktig rockstjärnestatus går inte att uppnå om man inte beter sig som ett svin. Saker att undvika om man vill uppnå detta är motion, ha ett fast förhållande (eller ännu värre: bilda familj), nykterhet, köra Volvo, erkänna att man gillar The Carpenters samt absolut inte äta hälsosamt (möjligen går vegankost an inom vissa genrer). Genom att bara göra något av dessa riskerar man hela sin karriär och det spelar inte längre någon som helst roll hur mycket Rock’n’Roll ens musik låter.
Precis som inom de flesta konstnärliga uttrycksformer är det också ett stort plus för karriären om man går en för tidig död till mötes, helst också vid rätt tillfälle. Observera att det är inte vilken död som helst som duger. Att dö i cancer eller någon annan folksjukdom är för mjäkigt och kommer inte att imponera på fansen och antagligen inte heller generera många nya. Nej, något rejält ska det vara: bilolycka (men inte i en Volvo), drunkning i en pool (blodet måste ha en hög promillehalt), en överdos av något narkotiskt preparat, skrumplever, kvävning (av eget magsäcksinnehåll… att spiknykter sätta käket i halsen duger inte) samt den av många uppburna rockstjärnor väl beprövade metoden: självmord. Jag vågar nog påstå att samtliga artister inom musikbranschen skulle ha en hel del att vinna på att ta livet av sig, oavsett om de är rockstjärnor, vispoeter, schlagerartister eller jazzpianister. Vid närmare eftertanke är jag tveksam till hur dansbandspubliken skulle reagera om t.ex. Thorleif Torstensson skulle skjuta sig i skallen…
Inte ens inom en så oskyldig genre som svensk visa går man hem om man inte har några praktfulla skandaler skrivna om sig. Skörlevnadsmänniskan Cornelis Vreesvijk kommer därför nästan alltid att föredras framför den skötsamme och mer akademiske (och inte minst, om ni frågar mig, överlägset begåvade) Olle Adolphson.
Nu har detta inlägg blivit alldeles för långt och eftersom jag inte alls lyckats komma till saken än avslutar jag här. Inom en överskådlig framtid kommer jag att fortsätta på temat ”musiksmak och livsstil”. Ett oerhört spännande område, om man tänker efter… vilket jag tror mig ha gjort.
Några tankar från en 40-årig hiphop-konsument
Följande text har jag tidigare publicerat på facebook 21/2 2008, tre veckor efter min 40-årsdag.
40 år och lyssnar på hiphop!? Patetiskt, utropar säkert de flesta och tycker att det luktar ordentligt av 40-årskris. Säkert också utan att betänka att de själva gärna lyssnar på samma musik som under sina tonår. Vissa går igång på testosteronstinn, aggressiv, bredbent vrålande hårdrock. Själv gör jag det till monotona, tunga beats med en sugande sub-bas till en filtrerad sampling från antingen Blue Note-jazz eller någon obskyr soullåt från 60- eller 70-talet. Och till detta en perfekt fraserande, ascool röst som flyter över musiken. Trots att jag är uppvuxen i arbetarklassen har jag aldrig begripit mig på den musik som brukar tilltala dem som kommer från samma socialgrupp: Bruce Springsteen, Bob Dylan eller ... som sagt... hårdrocken. Den enda musikgenre som brukar förknippas med arbetarklassen som dessutom tilltalar mig är just hiphopen. Här är historien om hur det hela började:
Lövstalöt hösten 1982
Efter att tidigare haft Poporama och Kaj Kindvall som fast punkt i mitt gryende musikintresse började jag av någon anledning att lyssna på radio innan jag somnade om kvällarna. På lördagar var det extra spännande då programmet Eldorado Max sändes, med Stefan Värmelin och Pontus Enhörning. Programmet hade en mer vuxen målgrupp än den jag själv tillhörde och den Kaj Kindvall sände för (och gör väl fortfarande?). Det gjorde att musiken som spelades företrädesvis hämtades från andra källor än topplistorna och var långt ifrån alltid så oskyldig som Poporamautbudet. Måhända bidrog de hormoner, som då, i början av sjunde klass börjat sjuda i min tonårskropp, till att jag började tilltalas av musik som kanske fungerade bättre i sängkammaren än på dansgolven. Inte sällan ångade låtarna av sexualitet, vilket naturligtvis var oerhört spännande för en 13-årig Henrik. Marvin Gaye's "Sexual healing" spelades flitigt i just detta radioprogram, men (åtminstone så vitt jag minns) sällan på dagtid i Sverige Radio. Men även Diana Ross' "Muscles" (som skrevs av Michael Jackson). Just dessa låtar gav en tydlig försmak av vad vuxenlivet hade att erbjuda.
En lördagkväll fick jag höra något som fick mig att sätta mig som en fällkniv upp i sängen och slänga min Kalle Anka-tidning åt sidan (och antagligen var det sista gången jag läste Kalle Anka). En låt med en monoton trummaskin och en enkel syntslinga i perfekt samspel arrangerade till något oerhört suggestivt. Det lät farligt, lite hotfullt och i och med det väldigt lockande. Min erfarenhet av rapmusik just då inskränkte sig till Sugarhill Gangs partylåt "Rappers Delight" från 1979, som var baserad på Chic's monsterhit Good Times. Men detta var något helt nytt. Rösten som rappade lät inte alls som han var på partyhumör utan istället förbannad och som om han hade något viktigt att berätta. Om och om igen hördes frasen:
Dont push me, cause Im close to the edge
Im trying not to loose my head
Its like a jungle sometimes, it makes me wonder
How I keep from going under
Låten var sex sju minuter lång och ordflödet rappades aggressivt fram till en monoton loop på fyra takter som varierades minimalt under hela låtens gång. Men samtidigt var den tung och kändes i hela kroppen om man höjde volymen. Artisten var Grand Master Flash & The Furious Five och låten "The Message" och är tveklöst en milstolpe inom hiphop-genren. Tidigare hade rapmusiken varit lika bekymmerslös och partyorienterad som discomusiken under 70-talet. GMF förde in sociala storstadsproblem i genren och i och med detta tog utveckligen av genren en rasande fart.
När det gäller mitt eget intresse så grundlades det i och med denna låt men tog inte fart på allvar förrän 10 år senare. Rapmusiken under 80-talet dominerades av Run-DMC som samplade Aerosmith i skitlåten (men monsterhiten) "Walk This Way". För all del var Eric B & Rakim's "Paid in Full" ett uppskattat inslag 1988.
En kille jag umgicks mycket med när jag pluggade på komvux visade sig ha ett utomordentligt stort intresse för svart amerikansk musik. Till att börja med var jag ganska ointresserad eftersom jag själv just då befann mig i ett ¤£#$ pretto-träsk av kvasi-djup, experimentell konstmusik. Det var alltså ett bråddjup mellan den musik jag då lyssnade på och den jag fick höra hemma hos honom. Kim, som han hette, var dock ihärdig och entusiastisk och alltid när jag var hemma hos honom i den gigantiska femrummaren på Tiundagatan i Uppsala spelade han They Reminisce over you med Pete Rock & C.L Smooth och A Tribe Called Quest's softa och jazzdoftande "Peoples Instinctive Travels and the Paths of Rhythm". Med inlevelse gick han omkring och rappade till musiken, förklarde ordvrängningarna, svängde på sitt snaggade huvud och det var omöjligt att inte dras med i hans entusiasm. Han var dessutom vältalig som få, kusligt begåvad och levererade slagkraftiga onelinders om musiken som inte gick att säga emot. Efter ett år av intensivt umgänge hade jag tagit hiphopen till mitt hjärta och när han åkte på FN-tjänst till Bosnien under nästan två år tog den över mitt liv. Samtidigt som jag blivit seriöst intresserad kände jag också att någon måste hålla fanan för genren högt medan han befann sig bortom all tillgänglighet för afroamerikanska influenser och intryck.
Och vilken musik! Än idag håller jag låtar som "Life's a bitch" med Nas och "Find a Way" med A Tribe Called Quest som några av popmusikens allra bästa stunder, oavsett subgenre.
Som det säkert har framgått i tidigare inlägg så har jag inte mycket till övers för annan aggressiv musik som hårdrock eller punkmusik. Ska det vara aggressiv musik så föredrar jag en behärskad men förbannad rappare till ett monoton, tung, hotfull men samtidigt soft och sexig loop. En vrålande röst till stenkrossargitarrer blir för mycket för mig, för att inte säga helt obegripligt. Nej, aggressivitet gör sig bäst om den inte vrålas fram. Det ska gärna vara lite subtilt, behärskat och med en rejäl dos sex. Sånt existerar inte inom hårdrocksgenren. Åtmintone inte så som jag ser på saken.
Just nu åstadkommer hiphopen under med min gymträning eftersom den är kraftigt testosteronframkallande. Stående inslag när jag tränar är följande:
1. Life's a Bitch - Nas (1994)
En av alla tiders bästa låtar. Till ett soft groove av en sampling av The Gap Band får AZ och Nas till ett alldeles makalöst flow. Fraseringen är helt enkelt halsbrytande och perfekt. Försök lyssna på texten!!
2. Brooklyn Zoo - Ol' Dirty Bastard (1995)
Wu Tang-kollektivets mest kriminellt belastade bråkstake i ett sanslöst aggressivt utfall. Lyssna på detta och du inser att Ol' Dirty inte är någon du skulle vilja möta i en mörk gränd. Det är förresten ingenting du behöver oroa dig för om du till äventyrs skulle ha något ärende in i en mörk gränd, eftersom han dog för några år sedan, blott 35 år gammal av någon hjärtåkomma till följd av ett hårt liv och osunt leverne. Beatsen är signerade Wu Tang-kollektivets demonproducent RZA som åstadkommer en mörk, skitig och dystopisk ljudbild.
3. Flava in ya ear - Craig Mack (Remix) (1994)
Orginalet med Craig Mack från 1994 är en riktigt höjdare men remixen där The Notorius B.I.G, Rampage och LL Cool J gör oförglömliga insatser är ännu bättre (gaphalsen Bustah Rhymes avslutning kunde jag dock vara utan).
4. Find a Way - A Tribe Called Quest (1998)
Ett enkelt men sanslöst skönt sväng med några soldränkta syntackord utgör grunden för Q-tip's säregna ordflöde. Genialiskt! Jag kunde inte gjort det bättre själv;-).
5. Politics as Usual - Jay Z (1996)
Jay Z's platta "Reasonable doubt" innehåller många feta låtar och frågan är om inte "politics as usual" är den bästa, tätt följd av "Dead Presidents II". Låten är byggd på en sampling av "Hurry up this way" av The Stylistics. Reasonable Doubt är betraktad som en klassiker bland inbitna hiphop-konässörer och har sålt platina trots att den inte är en typisk kommersiell platta. Den innehåller nämligen inga självklara hits. Plattan innehåller mer genuin hiphop med smarta samplingar och får det att lukta Brooklyn hemma i vardagsrummet.
6. Group Home - Supa star
Vilket jävla groove!! Inte oväntat signerad DJ Premier. Ett av hiphopens allra bäst ögonblick.
Listan kan göras lång. Just nu har jag min mp3-spelare fulladdad med över 15 timmar av den fetaste hiphopen. Inte förrän förra våren började jag aktivt lyssna på hiphop igen efter att mina gamla plattor stått orörda på vinden sedan 1999 (de jag ännu inte sålt). Jag tackar min f.d. kollega Victor för inpirationen till att återuppta lyssnandet och för alla tips på bra lyssning han kommit med, i synnerhet sånt jag själv missat.
Musiken jag skrivit om (och mycket jag inte skrivit om) har gått rakt in i både hjärta och andra kroppsdelar, vilket får mig att undra om jag inte är född med fel hudfärg...
Och vem vet... kanske nästa inlägg handlar om Bach och hans fugor. Mitt musikintresse är ju minst sagt brett.
40 år och lyssnar på hiphop!? Patetiskt, utropar säkert de flesta och tycker att det luktar ordentligt av 40-årskris. Säkert också utan att betänka att de själva gärna lyssnar på samma musik som under sina tonår. Vissa går igång på testosteronstinn, aggressiv, bredbent vrålande hårdrock. Själv gör jag det till monotona, tunga beats med en sugande sub-bas till en filtrerad sampling från antingen Blue Note-jazz eller någon obskyr soullåt från 60- eller 70-talet. Och till detta en perfekt fraserande, ascool röst som flyter över musiken. Trots att jag är uppvuxen i arbetarklassen har jag aldrig begripit mig på den musik som brukar tilltala dem som kommer från samma socialgrupp: Bruce Springsteen, Bob Dylan eller ... som sagt... hårdrocken. Den enda musikgenre som brukar förknippas med arbetarklassen som dessutom tilltalar mig är just hiphopen. Här är historien om hur det hela började:
Lövstalöt hösten 1982
Efter att tidigare haft Poporama och Kaj Kindvall som fast punkt i mitt gryende musikintresse började jag av någon anledning att lyssna på radio innan jag somnade om kvällarna. På lördagar var det extra spännande då programmet Eldorado Max sändes, med Stefan Värmelin och Pontus Enhörning. Programmet hade en mer vuxen målgrupp än den jag själv tillhörde och den Kaj Kindvall sände för (och gör väl fortfarande?). Det gjorde att musiken som spelades företrädesvis hämtades från andra källor än topplistorna och var långt ifrån alltid så oskyldig som Poporamautbudet. Måhända bidrog de hormoner, som då, i början av sjunde klass börjat sjuda i min tonårskropp, till att jag började tilltalas av musik som kanske fungerade bättre i sängkammaren än på dansgolven. Inte sällan ångade låtarna av sexualitet, vilket naturligtvis var oerhört spännande för en 13-årig Henrik. Marvin Gaye's "Sexual healing" spelades flitigt i just detta radioprogram, men (åtminstone så vitt jag minns) sällan på dagtid i Sverige Radio. Men även Diana Ross' "Muscles" (som skrevs av Michael Jackson). Just dessa låtar gav en tydlig försmak av vad vuxenlivet hade att erbjuda.
En lördagkväll fick jag höra något som fick mig att sätta mig som en fällkniv upp i sängen och slänga min Kalle Anka-tidning åt sidan (och antagligen var det sista gången jag läste Kalle Anka). En låt med en monoton trummaskin och en enkel syntslinga i perfekt samspel arrangerade till något oerhört suggestivt. Det lät farligt, lite hotfullt och i och med det väldigt lockande. Min erfarenhet av rapmusik just då inskränkte sig till Sugarhill Gangs partylåt "Rappers Delight" från 1979, som var baserad på Chic's monsterhit Good Times. Men detta var något helt nytt. Rösten som rappade lät inte alls som han var på partyhumör utan istället förbannad och som om han hade något viktigt att berätta. Om och om igen hördes frasen:
Dont push me, cause Im close to the edge
Im trying not to loose my head
Its like a jungle sometimes, it makes me wonder
How I keep from going under
Låten var sex sju minuter lång och ordflödet rappades aggressivt fram till en monoton loop på fyra takter som varierades minimalt under hela låtens gång. Men samtidigt var den tung och kändes i hela kroppen om man höjde volymen. Artisten var Grand Master Flash & The Furious Five och låten "The Message" och är tveklöst en milstolpe inom hiphop-genren. Tidigare hade rapmusiken varit lika bekymmerslös och partyorienterad som discomusiken under 70-talet. GMF förde in sociala storstadsproblem i genren och i och med detta tog utveckligen av genren en rasande fart.
När det gäller mitt eget intresse så grundlades det i och med denna låt men tog inte fart på allvar förrän 10 år senare. Rapmusiken under 80-talet dominerades av Run-DMC som samplade Aerosmith i skitlåten (men monsterhiten) "Walk This Way". För all del var Eric B & Rakim's "Paid in Full" ett uppskattat inslag 1988.
En kille jag umgicks mycket med när jag pluggade på komvux visade sig ha ett utomordentligt stort intresse för svart amerikansk musik. Till att börja med var jag ganska ointresserad eftersom jag själv just då befann mig i ett ¤£#$ pretto-träsk av kvasi-djup, experimentell konstmusik. Det var alltså ett bråddjup mellan den musik jag då lyssnade på och den jag fick höra hemma hos honom. Kim, som han hette, var dock ihärdig och entusiastisk och alltid när jag var hemma hos honom i den gigantiska femrummaren på Tiundagatan i Uppsala spelade han They Reminisce over you med Pete Rock & C.L Smooth och A Tribe Called Quest's softa och jazzdoftande "Peoples Instinctive Travels and the Paths of Rhythm". Med inlevelse gick han omkring och rappade till musiken, förklarde ordvrängningarna, svängde på sitt snaggade huvud och det var omöjligt att inte dras med i hans entusiasm. Han var dessutom vältalig som få, kusligt begåvad och levererade slagkraftiga onelinders om musiken som inte gick att säga emot. Efter ett år av intensivt umgänge hade jag tagit hiphopen till mitt hjärta och när han åkte på FN-tjänst till Bosnien under nästan två år tog den över mitt liv. Samtidigt som jag blivit seriöst intresserad kände jag också att någon måste hålla fanan för genren högt medan han befann sig bortom all tillgänglighet för afroamerikanska influenser och intryck.
Och vilken musik! Än idag håller jag låtar som "Life's a bitch" med Nas och "Find a Way" med A Tribe Called Quest som några av popmusikens allra bästa stunder, oavsett subgenre.
Som det säkert har framgått i tidigare inlägg så har jag inte mycket till övers för annan aggressiv musik som hårdrock eller punkmusik. Ska det vara aggressiv musik så föredrar jag en behärskad men förbannad rappare till ett monoton, tung, hotfull men samtidigt soft och sexig loop. En vrålande röst till stenkrossargitarrer blir för mycket för mig, för att inte säga helt obegripligt. Nej, aggressivitet gör sig bäst om den inte vrålas fram. Det ska gärna vara lite subtilt, behärskat och med en rejäl dos sex. Sånt existerar inte inom hårdrocksgenren. Åtmintone inte så som jag ser på saken.
Just nu åstadkommer hiphopen under med min gymträning eftersom den är kraftigt testosteronframkallande. Stående inslag när jag tränar är följande:
1. Life's a Bitch - Nas (1994)
En av alla tiders bästa låtar. Till ett soft groove av en sampling av The Gap Band får AZ och Nas till ett alldeles makalöst flow. Fraseringen är helt enkelt halsbrytande och perfekt. Försök lyssna på texten!!
2. Brooklyn Zoo - Ol' Dirty Bastard (1995)
Wu Tang-kollektivets mest kriminellt belastade bråkstake i ett sanslöst aggressivt utfall. Lyssna på detta och du inser att Ol' Dirty inte är någon du skulle vilja möta i en mörk gränd. Det är förresten ingenting du behöver oroa dig för om du till äventyrs skulle ha något ärende in i en mörk gränd, eftersom han dog för några år sedan, blott 35 år gammal av någon hjärtåkomma till följd av ett hårt liv och osunt leverne. Beatsen är signerade Wu Tang-kollektivets demonproducent RZA som åstadkommer en mörk, skitig och dystopisk ljudbild.
3. Flava in ya ear - Craig Mack (Remix) (1994)
Orginalet med Craig Mack från 1994 är en riktigt höjdare men remixen där The Notorius B.I.G, Rampage och LL Cool J gör oförglömliga insatser är ännu bättre (gaphalsen Bustah Rhymes avslutning kunde jag dock vara utan).
4. Find a Way - A Tribe Called Quest (1998)
Ett enkelt men sanslöst skönt sväng med några soldränkta syntackord utgör grunden för Q-tip's säregna ordflöde. Genialiskt! Jag kunde inte gjort det bättre själv;-).
5. Politics as Usual - Jay Z (1996)
Jay Z's platta "Reasonable doubt" innehåller många feta låtar och frågan är om inte "politics as usual" är den bästa, tätt följd av "Dead Presidents II". Låten är byggd på en sampling av "Hurry up this way" av The Stylistics. Reasonable Doubt är betraktad som en klassiker bland inbitna hiphop-konässörer och har sålt platina trots att den inte är en typisk kommersiell platta. Den innehåller nämligen inga självklara hits. Plattan innehåller mer genuin hiphop med smarta samplingar och får det att lukta Brooklyn hemma i vardagsrummet.
6. Group Home - Supa star
Vilket jävla groove!! Inte oväntat signerad DJ Premier. Ett av hiphopens allra bäst ögonblick.
Listan kan göras lång. Just nu har jag min mp3-spelare fulladdad med över 15 timmar av den fetaste hiphopen. Inte förrän förra våren började jag aktivt lyssna på hiphop igen efter att mina gamla plattor stått orörda på vinden sedan 1999 (de jag ännu inte sålt). Jag tackar min f.d. kollega Victor för inpirationen till att återuppta lyssnandet och för alla tips på bra lyssning han kommit med, i synnerhet sånt jag själv missat.
Musiken jag skrivit om (och mycket jag inte skrivit om) har gått rakt in i både hjärta och andra kroppsdelar, vilket får mig att undra om jag inte är född med fel hudfärg...
Och vem vet... kanske nästa inlägg handlar om Bach och hans fugor. Mitt musikintresse är ju minst sagt brett.
Musikalisk fostran
Följande inlägg har jag tidigare publicerat på facebook den 28/10 2008
Tillvaron är full av hemskheter som kan drabba mina barn. De kan skada sig, hamna i dåligt sällskap, råka ut för pedofiler, mobbas och... få dålig musiksmak. För all del kan det sista utvidgas till dålig smak i största allmänhet. Föräldrar som ingenting hellre vill än att deras barn ska bli fotbolls- eller hockeyproffs tänker sällan vad det innebär för barnets framtida inredningssmak. Ser man inte allt för ofta beklämmande uselt inredda hem i hemma-hos-reportage hos våra hjältar Zlatan, Foppa och Mats Sundin? Svulstiga skinnmöbler i oxblod, stora bord i rökglas och marmor till höger och vänster. Naturligtvis står där även en glittrande Wurlitzer jukebox och ett skåp i någon exotiskt träslag för maltwhiskyn. Bevare mig väl för proffshockeyestetiken!
Men nu tänkte jag skriva lite grand om mina farhågor beträffande mina barns musiksmak. Jag har hittills varit förskonad från att behöva förödmjuka mig genom att uppsöka någon skivbutik för att fråga efter Markoolio eller senaste smurfhitsplattan. Eller ännu värre: någon gammal Kiss-platta eller kanske Iron Maiden, som barn av någon outgrundlig anledning brukar känna en oemotståndlig lockelse till. Rikard har visserligen en Crazy Frog-platta men den köptes på cdon.com för att slippa förödmjukelsen att behöva köpa den över disk.
Musikvalet hemma är väldigt genomtänkt och valt för att sätta samma avtryck hos mina barn som vissa artister gjorde hos mig när jag var liten. Inte otippat väljer jag ofta att spela just dessa artister: ABBA, Ted Gärdestad och Stevie Wonder. Stevie visste jag inte att jag hörde när jag var liten, men vissa av hans låtar framkallar minnen och etsade sig tydligen fast i mitt medvetande när jag hörde dem på radio under sjuttiotalet. Jag får för mig (på högst diffusa grunder) att dessa högt begåvade artisters musik ska få mina barn att upptäcka de fantastiska mönster och harmonier kring vilka deras musik är uppbyggda, och därmed lättare kunna urskilja andra inte alltför lättillgängliga mönster i tillvaron som inte har med musik att göra. Jag inbillar mig ibland att mitt eget musiklyssnande hjälpt mig att skönja mer komplexa mönster i min omgivning, men det kan förstås vara helt fel.
Hemma spelas också Aztec Camera, Beach Boys, Prefab Sprout och Jacob Hellman. För något år sedan spelade jag med framgång även Kraftwerk, men jag är numera skeptisk till detta initiativ.. Både Rikard och Ella älskade "The Robots" och Ella, som då var två år, bad ofta om att får höra "Wi abbe jobbot". Kraftwerk i all ära, men melodierna har aldrig varit deras starka sida på samma sätt som ovan nämnda artister. Och visst värmer det mitt faderhjärta när Rikard går och sjunger med i "Hon har ett sätt", "How men are" och "Appetite". För att inge lite språkkänsla spelar jag även Taube, och Rikard kunde för ett par år sedan sjunga med i större delen av "Här är den sköna sommar".
Hmm... under tiden jag skrivit detta har det framkommit att Rikard önskar sig "Crazy Toons" i julklapp. Det var då själva ¤#$!!! Här försöker man ge sina barn en god musikalisk fostran och så önskar sig ungen Crazy Toons!!! Nu ger jag upp... suck!
Tillvaron är full av hemskheter som kan drabba mina barn. De kan skada sig, hamna i dåligt sällskap, råka ut för pedofiler, mobbas och... få dålig musiksmak. För all del kan det sista utvidgas till dålig smak i största allmänhet. Föräldrar som ingenting hellre vill än att deras barn ska bli fotbolls- eller hockeyproffs tänker sällan vad det innebär för barnets framtida inredningssmak. Ser man inte allt för ofta beklämmande uselt inredda hem i hemma-hos-reportage hos våra hjältar Zlatan, Foppa och Mats Sundin? Svulstiga skinnmöbler i oxblod, stora bord i rökglas och marmor till höger och vänster. Naturligtvis står där även en glittrande Wurlitzer jukebox och ett skåp i någon exotiskt träslag för maltwhiskyn. Bevare mig väl för proffshockeyestetiken!
Men nu tänkte jag skriva lite grand om mina farhågor beträffande mina barns musiksmak. Jag har hittills varit förskonad från att behöva förödmjuka mig genom att uppsöka någon skivbutik för att fråga efter Markoolio eller senaste smurfhitsplattan. Eller ännu värre: någon gammal Kiss-platta eller kanske Iron Maiden, som barn av någon outgrundlig anledning brukar känna en oemotståndlig lockelse till. Rikard har visserligen en Crazy Frog-platta men den köptes på cdon.com för att slippa förödmjukelsen att behöva köpa den över disk.
Musikvalet hemma är väldigt genomtänkt och valt för att sätta samma avtryck hos mina barn som vissa artister gjorde hos mig när jag var liten. Inte otippat väljer jag ofta att spela just dessa artister: ABBA, Ted Gärdestad och Stevie Wonder. Stevie visste jag inte att jag hörde när jag var liten, men vissa av hans låtar framkallar minnen och etsade sig tydligen fast i mitt medvetande när jag hörde dem på radio under sjuttiotalet. Jag får för mig (på högst diffusa grunder) att dessa högt begåvade artisters musik ska få mina barn att upptäcka de fantastiska mönster och harmonier kring vilka deras musik är uppbyggda, och därmed lättare kunna urskilja andra inte alltför lättillgängliga mönster i tillvaron som inte har med musik att göra. Jag inbillar mig ibland att mitt eget musiklyssnande hjälpt mig att skönja mer komplexa mönster i min omgivning, men det kan förstås vara helt fel.
Hemma spelas också Aztec Camera, Beach Boys, Prefab Sprout och Jacob Hellman. För något år sedan spelade jag med framgång även Kraftwerk, men jag är numera skeptisk till detta initiativ.. Både Rikard och Ella älskade "The Robots" och Ella, som då var två år, bad ofta om att får höra "Wi abbe jobbot". Kraftwerk i all ära, men melodierna har aldrig varit deras starka sida på samma sätt som ovan nämnda artister. Och visst värmer det mitt faderhjärta när Rikard går och sjunger med i "Hon har ett sätt", "How men are" och "Appetite". För att inge lite språkkänsla spelar jag även Taube, och Rikard kunde för ett par år sedan sjunga med i större delen av "Här är den sköna sommar".
Hmm... under tiden jag skrivit detta har det framkommit att Rikard önskar sig "Crazy Toons" i julklapp. Det var då själva ¤#$!!! Här försöker man ge sina barn en god musikalisk fostran och så önskar sig ungen Crazy Toons!!! Nu ger jag upp... suck!
Jag har världens bästa skivsamling...
Detta inlägg har jag tidigare publicerat på facebook den 19/8 2008
... men trots detta ser folk mest förbryllade ut när de granskar den närmare. Kanske för att den inte är repressentativ för en typisk svensk 39-årig musikkonsument. Statistiskt sett bör en sådan skivhylla innehålla Bruce Springsteen, Thåström, Madonna och obegripligheter som AC/DC. En och annan nostalgimättad samling med Simple Minds, The Cure och kanske A-ha skulle man nog också kunna hitta hos en slumpvis utvald man i min ålder. Men trots en skivsamling innehållande 700-800 plattor går ingen av nämnda artister att hitta i den sundströmska skivhyllan. Nu reagerar säkert en och annan läsare på att så många plattor kan det väl ändå inte vara frågan om. Ett tillrättaläggande kan därförvara på sin plats. För att inte uppfattas som alltför nördig ser jag till att "bara" exponera ett drygt 300-tal noga utvalda plattor. Resten förvaras i skåp och till och med i ett vindsförråd, utom synhåll för alla besökare. The Cure i all ära men ännu har ingen platta av dem inköpts, men några från det tidiga åttiotalet återfinns varje år på min önskelista till tomten.
När jag tänker efter så har nog ingen av mina plattor någonsin legat på någon tio-i-topp-försäljningslista. I varje fall inte i Sverige och inte heller de senaste 20 åren. Storsäljare som Beach Boys' "Pet Sounds" och Steely Dan's "Gaucho" hör till mina favoriter men det är ju närmare 45 år resp. 28 år sedan de låg på några försäljningslistor. Scritti Politti's Cupid & Psyche är väl också ett undantag och vid närmare eftertanke så kanske Duffy sålde ganska bra under senvåren i år.
Nog om det. Istället upptar genrer som easy listening, bossa nova, jazz och den rasande begåvade cocktail-popgruppen Swingout Sister åtskilliga hylldecimeter.
Andra artister som tar upp mycket plats är Stevie Wonder, Sonic Youth, The Smiths, Burt Bacharach, Cocteaux Twins, Marvin Gaye, Curtis Mayfield och tidiga Everything But the Girl. En genre som helt saknas är hårdrocken. Jag förstår inte vad det är för fel på mig, men jag har aldrig lyckats begripa mig på denna genre. Vi svenskar verkar ju älska dieseldoftande gitarriff, fläskiga trummor och bredbenta, långhåriga män med stinna blickar. Skivomslagen pryds oftast av eld, dödskallar, monster och yxor. Coolt!? Ja, tydligen, eftersom jag under mina år som butikschef för en skivaffär ofta såg (företrädesvis män) stå och dregla över just såna omslag. Nåja, jag ska väl erkänna att jag har ganska stor respekt för Led Zeppelin även om jag inte lyssnat på dem på säkert 15 år. De spelade en riktigt begåvad hårdrock men känns nu lite föråldrade, lite för mycket 70-tal. Åtminstone i mina öron.
Apropå ylande gitarrer så älskar jag Dinosaur Jr. Joseph Mascis är den enda som kan inleda en låt med ett tjutande solo med hedern i behåll. När karl'n sedan börjar sjunga låter det som om han håller på att somna.
... men trots detta ser folk mest förbryllade ut när de granskar den närmare. Kanske för att den inte är repressentativ för en typisk svensk 39-årig musikkonsument. Statistiskt sett bör en sådan skivhylla innehålla Bruce Springsteen, Thåström, Madonna och obegripligheter som AC/DC. En och annan nostalgimättad samling med Simple Minds, The Cure och kanske A-ha skulle man nog också kunna hitta hos en slumpvis utvald man i min ålder. Men trots en skivsamling innehållande 700-800 plattor går ingen av nämnda artister att hitta i den sundströmska skivhyllan. Nu reagerar säkert en och annan läsare på att så många plattor kan det väl ändå inte vara frågan om. Ett tillrättaläggande kan därförvara på sin plats. För att inte uppfattas som alltför nördig ser jag till att "bara" exponera ett drygt 300-tal noga utvalda plattor. Resten förvaras i skåp och till och med i ett vindsförråd, utom synhåll för alla besökare. The Cure i all ära men ännu har ingen platta av dem inköpts, men några från det tidiga åttiotalet återfinns varje år på min önskelista till tomten.
När jag tänker efter så har nog ingen av mina plattor någonsin legat på någon tio-i-topp-försäljningslista. I varje fall inte i Sverige och inte heller de senaste 20 åren. Storsäljare som Beach Boys' "Pet Sounds" och Steely Dan's "Gaucho" hör till mina favoriter men det är ju närmare 45 år resp. 28 år sedan de låg på några försäljningslistor. Scritti Politti's Cupid & Psyche är väl också ett undantag och vid närmare eftertanke så kanske Duffy sålde ganska bra under senvåren i år.
Nog om det. Istället upptar genrer som easy listening, bossa nova, jazz och den rasande begåvade cocktail-popgruppen Swingout Sister åtskilliga hylldecimeter.
Andra artister som tar upp mycket plats är Stevie Wonder, Sonic Youth, The Smiths, Burt Bacharach, Cocteaux Twins, Marvin Gaye, Curtis Mayfield och tidiga Everything But the Girl. En genre som helt saknas är hårdrocken. Jag förstår inte vad det är för fel på mig, men jag har aldrig lyckats begripa mig på denna genre. Vi svenskar verkar ju älska dieseldoftande gitarriff, fläskiga trummor och bredbenta, långhåriga män med stinna blickar. Skivomslagen pryds oftast av eld, dödskallar, monster och yxor. Coolt!? Ja, tydligen, eftersom jag under mina år som butikschef för en skivaffär ofta såg (företrädesvis män) stå och dregla över just såna omslag. Nåja, jag ska väl erkänna att jag har ganska stor respekt för Led Zeppelin även om jag inte lyssnat på dem på säkert 15 år. De spelade en riktigt begåvad hårdrock men känns nu lite föråldrade, lite för mycket 70-tal. Åtminstone i mina öron.
Apropå ylande gitarrer så älskar jag Dinosaur Jr. Joseph Mascis är den enda som kan inleda en låt med ett tjutande solo med hedern i behåll. När karl'n sedan börjar sjunga låter det som om han håller på att somna.
Om det ändå inte vore så...
Följande text har jag tidigare publicerat på facebook den 23/9 2008.
... att fredagens konsert med Stevie Wonder i Globen hade varit dålig så hade i varje fall känts lite bättre. Tyvärr hade jag inte råd att bevista den och försökte därför intala mig själv om att mina största musikupplevelser ägt rum hemma i vardagsrummet eller kanske någon helt annanstans med min mp3-spelare. Det gick sådär eftersom jag fortfarande har Kraftwerk-konserten på Cirkus 10/2 2004 i hyfsat färskt minne. Den visade sig vara så rasande bra att jag hade gåshud nästan halva konserten och bara stod och flämtade av hänförelse. Jag var helt slut efteråt. Tänk er själva en orgasm som varar över en timme!!! Det skulle ta på krafterna.
Jag om någon borde varit på Stevies konsert, precis som det var självklart att jag såg Kraftwerk som var mina hjältar under tonåren. Då har man få hjältar. När man är vuxen har man desto flera. Både Kraftwerk och Stevie Wonder är ett par av dem. Men jag måste ändå säga att Stevie Wonder betytt mer för mig i vuxen ålder eftersom jag lyssnat på honom åtminstone en gång i veckan sedan 1993. Kraftwerk lyssnar jag bara på under korta perioder som infaller ungefär en gång om året. Om jag bara fick ta med mig cd-skivor med en enda artist till en öde ö skulle jag utan att tveka välja Stevie. Stevie har lyckats med bedriften att göra enkel popmusik samtidigt som den är fullständigt genial. Och vilken röst, vilken glädje och passion! Märkligt bara att han skulle få sin största hit med en sån bagatell som "I just called to say I love you"!? Så sent som för tre år sedan släppte han albumet "A time 2 love" som innehåller ett par av hans... hmm, 15 bästa låtar.
Naturligtvis var UNT's recensent helt lyrisk och gav konserten högsta betyg. I fredags var det antagligen sista chansen att få se Stevie live, åtminstone här hemma i Sverige. Jag skäms fruktansvärt över den tid i mitt liv då jag dissade Stevie utan att ha givit honom en chans. Detta berodde antagligen på att jag bara kände till "I just called... " och "Happy Birthday". Tyvärr dröjde det som sagt ända till 1993 innan jag upptäckte det han gjorde på 70-talet. Ååh shit, vilka låtar!!!
... att fredagens konsert med Stevie Wonder i Globen hade varit dålig så hade i varje fall känts lite bättre. Tyvärr hade jag inte råd att bevista den och försökte därför intala mig själv om att mina största musikupplevelser ägt rum hemma i vardagsrummet eller kanske någon helt annanstans med min mp3-spelare. Det gick sådär eftersom jag fortfarande har Kraftwerk-konserten på Cirkus 10/2 2004 i hyfsat färskt minne. Den visade sig vara så rasande bra att jag hade gåshud nästan halva konserten och bara stod och flämtade av hänförelse. Jag var helt slut efteråt. Tänk er själva en orgasm som varar över en timme!!! Det skulle ta på krafterna.
Jag om någon borde varit på Stevies konsert, precis som det var självklart att jag såg Kraftwerk som var mina hjältar under tonåren. Då har man få hjältar. När man är vuxen har man desto flera. Både Kraftwerk och Stevie Wonder är ett par av dem. Men jag måste ändå säga att Stevie Wonder betytt mer för mig i vuxen ålder eftersom jag lyssnat på honom åtminstone en gång i veckan sedan 1993. Kraftwerk lyssnar jag bara på under korta perioder som infaller ungefär en gång om året. Om jag bara fick ta med mig cd-skivor med en enda artist till en öde ö skulle jag utan att tveka välja Stevie. Stevie har lyckats med bedriften att göra enkel popmusik samtidigt som den är fullständigt genial. Och vilken röst, vilken glädje och passion! Märkligt bara att han skulle få sin största hit med en sån bagatell som "I just called to say I love you"!? Så sent som för tre år sedan släppte han albumet "A time 2 love" som innehåller ett par av hans... hmm, 15 bästa låtar.
Naturligtvis var UNT's recensent helt lyrisk och gav konserten högsta betyg. I fredags var det antagligen sista chansen att få se Stevie live, åtminstone här hemma i Sverige. Jag skäms fruktansvärt över den tid i mitt liv då jag dissade Stevie utan att ha givit honom en chans. Detta berodde antagligen på att jag bara kände till "I just called... " och "Happy Birthday". Tyvärr dröjde det som sagt ända till 1993 innan jag upptäckte det han gjorde på 70-talet. Ååh shit, vilka låtar!!!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
