Musik och livsstil I

Denna text har jag tidigare publicerat på facebook 19/8 2009. Ämnet Musik och livsstil är något undertecknad funderar mycket på och ämnet kommer att följas upp framöver.

En tillfällighet fick mig att sluta zappa och för en stund titta på sändningen av kronprinsessan Victorias födelsedagsfirande. Det var knappast någon rojalistisk böjelse hos mig som plötsligt fick mig intresserad - jag tillhör ju den del av befolkningen som inte hyser några varmare känslor för varken monarki eller kungafamiljens medlemmar. Det som ändå fick mig att titta en stund var att jag råkade komma in programmet precis när Salem Al Fakir skulle upp på scenen för att framföra sin ”Astronaut”.

För drygt två år sedan släppte han sin helt fantastiska debutplatta ”This is who I am” och tidigare i våras kom uppföljaren. Trots det superlativ jag nyss använde för att beskriva debutplattan var mitt intresse ganska svalt när uppföljaren släpptes. En anledning till att jag var tveksam var förhandsskriverierna där det framgick att han skulle tona ner souluttrycket till förmån för 70- och 80-talspop. Nyfikenheten om vad denna sanslöst begåvade kille skulle kunna åstadkomma kvarstod dock och denna kväll i sommarstugan såg jag nu en chans att helt ostört (familjen sov) få se och höra den låt som fått ge namn åt hela albumet.

Salem har insett att en rik harmonik och djärva ackordväxlingar ger större frihet att ta ut svängarna med sångstämman och lyckas med detta skapa stor skönhet i många av sina låtar. Låten ”Astronaut” bygger inte på några väl beprövade ackord och är läckert utsmyckad med små syntslingor som ibland glimmar till som på en stjärnhimmel. I förgrunden hörs Salems spröda och nästan försynta stämma lägga ut sällsamma toner genererade av en sanslös musikalisk hjärna.

Vad jag då fick uppleva var en stor musikupplevelse mig och det kändes som om hela Solliden lyfte några centimeter under Salems framträdande. Sedan jag lämnade skivbranschen för snart tio år sedan har jag inte följt några försäljningssiffror och jag vet därför inte om detta framträdande fick svenska folket att springa och köpta ”Astronaut”. Jag, däremot, hade ett ärende in till Västervik redan nästa dag och passade då på att springa in på Åhlens för att köpa mig ett eget exemplar. Drygt en månad senare, då detta skrivs, har jag hunnit lyssna på plattan ett 30-tal gånger och jag blir alltmer övertygad om att Salem Al Fakir skulle nå betydlig större framgångar, även internationellt, om han hade ett mer anglosaxiskt klingande namn. Några skandaler i stil med att slå sönder några hotellrum, betäcka kvinnor på löpande band, knarka och annan form av skörlevnad brukar också vara gynnsamt för (framför allt) musikaliska karriärer. Om detta skulle mitt inlägg handla om, var det tänkt, men som vanligt råkade jag sväva ut lite under inledningen som jag så ofta tenderar att göra.

Inför vår fjällvandring nyligen behövde min kompis Erik en bok att ha och läsa i tältet om kvällarna. Ingen sådan hade hunnit införskaffats inför resan och strax innan tåget norrut avgick gick han därför in på pressbyrån i Uppsalas stationsbyggnad. I det lilla utbud av pocketböcker de saluförde blev hans val en smula överraskande: Marilyn Mansons ”Den långa vägen ut ur helvetet”. När han hade betalat tittade jag förvånat på honom och frågade om han lyssnade på Marilyn Manson. Svaret förvånade mig också, han hade ju trots allt köpt en självbiografisk bok av artisten ifråga. ”Nej. Jag har bara hört ett par låtar. De var inget vidare”.

Nog om Eriks egendomliga incitament till att köpa boken och som dessutom fortfarande är höljda i dunkel. Eftersom han och jag delade tält under fjällvandringen, samt att Erik är en sällsynt pratglad människa i största allmänhet, fick vi oss då och då till livs valda stycken ur boken. Jag insåg då att karl’n (Manson) byggt hela sin karriär på dessa vidrigheter. Försök med detta något djärva tankeexperiment: Föreställ er Manson som en välkammad renlevnadsmänniska utan de skandaler som kantat hans karriär. Föreställ er samtidigt att hans musik fortfarande skulle låta lika infernaliskt illa som den gör. Försök sedan föreställa dig att han utifrån dessa premisser skulle vara den framgångsrika rockstjärna han lyckats bli. Tanken är helt omöjligt att ta till sig och slutsatsen måste bli att hela hans karriär inte skulle varit vad den är om det inte vore för hans skandalomsusade leverne. Sorry Mr. Manson, men det är inte i första hand för din musik dina fans gillar dig. När man gör sån musik som du gör kräver det att man lever upp till förväntningarna även i andra avseenden än de musikaliska.

Riktig rockstjärnestatus går inte att uppnå om man inte beter sig som ett svin. Saker att undvika om man vill uppnå detta är motion, ha ett fast förhållande (eller ännu värre: bilda familj), nykterhet, köra Volvo, erkänna att man gillar The Carpenters samt absolut inte äta hälsosamt (möjligen går vegankost an inom vissa genrer). Genom att bara göra något av dessa riskerar man hela sin karriär och det spelar inte längre någon som helst roll hur mycket Rock’n’Roll ens musik låter.

Precis som inom de flesta konstnärliga uttrycksformer är det också ett stort plus för karriären om man går en för tidig död till mötes, helst också vid rätt tillfälle. Observera att det är inte vilken död som helst som duger. Att dö i cancer eller någon annan folksjukdom är för mjäkigt och kommer inte att imponera på fansen och antagligen inte heller generera många nya. Nej, något rejält ska det vara: bilolycka (men inte i en Volvo), drunkning i en pool (blodet måste ha en hög promillehalt), en överdos av något narkotiskt preparat, skrumplever, kvävning (av eget magsäcksinnehåll… att spiknykter sätta käket i halsen duger inte) samt den av många uppburna rockstjärnor väl beprövade metoden: självmord. Jag vågar nog påstå att samtliga artister inom musikbranschen skulle ha en hel del att vinna på att ta livet av sig, oavsett om de är rockstjärnor, vispoeter, schlagerartister eller jazzpianister. Vid närmare eftertanke är jag tveksam till hur dansbandspubliken skulle reagera om t.ex. Thorleif Torstensson skulle skjuta sig i skallen…

Inte ens inom en så oskyldig genre som svensk visa går man hem om man inte har några praktfulla skandaler skrivna om sig. Skörlevnadsmänniskan Cornelis Vreesvijk kommer därför nästan alltid att föredras framför den skötsamme och mer akademiske (och inte minst, om ni frågar mig, överlägset begåvade) Olle Adolphson.

Nu har detta inlägg blivit alldeles för långt och eftersom jag inte alls lyckats komma till saken än avslutar jag här. Inom en överskådlig framtid kommer jag att fortsätta på temat ”musiksmak och livsstil”. Ett oerhört spännande område, om man tänker efter… vilket jag tror mig ha gjort.