Musikalisk fostran

Följande inlägg har jag tidigare publicerat på facebook den 28/10 2008

Tillvaron är full av hemskheter som kan drabba mina barn. De kan skada sig, hamna i dåligt sällskap, råka ut för pedofiler, mobbas och... få dålig musiksmak. För all del kan det sista utvidgas till dålig smak i största allmänhet. Föräldrar som ingenting hellre vill än att deras barn ska bli fotbolls- eller hockeyproffs tänker sällan vad det innebär för barnets framtida inredningssmak. Ser man inte allt för ofta beklämmande uselt inredda hem i hemma-hos-reportage hos våra hjältar Zlatan, Foppa och Mats Sundin? Svulstiga skinnmöbler i oxblod, stora bord i rökglas och marmor till höger och vänster. Naturligtvis står där även en glittrande Wurlitzer jukebox och ett skåp i någon exotiskt träslag för maltwhiskyn. Bevare mig väl för proffshockeyestetiken!

Men nu tänkte jag skriva lite grand om mina farhågor beträffande mina barns musiksmak. Jag har hittills varit förskonad från att behöva förödmjuka mig genom att uppsöka någon skivbutik för att fråga efter Markoolio eller senaste smurfhitsplattan. Eller ännu värre: någon gammal Kiss-platta eller kanske Iron Maiden, som barn av någon outgrundlig anledning brukar känna en oemotståndlig lockelse till. Rikard har visserligen en Crazy Frog-platta men den köptes på cdon.com för att slippa förödmjukelsen att behöva köpa den över disk.

Musikvalet hemma är väldigt genomtänkt och valt för att sätta samma avtryck hos mina barn som vissa artister gjorde hos mig när jag var liten. Inte otippat väljer jag ofta att spela just dessa artister: ABBA, Ted Gärdestad och Stevie Wonder. Stevie visste jag inte att jag hörde när jag var liten, men vissa av hans låtar framkallar minnen och etsade sig tydligen fast i mitt medvetande när jag hörde dem på radio under sjuttiotalet. Jag får för mig (på högst diffusa grunder) att dessa högt begåvade artisters musik ska få mina barn att upptäcka de fantastiska mönster och harmonier kring vilka deras musik är uppbyggda, och därmed lättare kunna urskilja andra inte alltför lättillgängliga mönster i tillvaron som inte har med musik att göra. Jag inbillar mig ibland att mitt eget musiklyssnande hjälpt mig att skönja mer komplexa mönster i min omgivning, men det kan förstås vara helt fel.

Hemma spelas också Aztec Camera, Beach Boys, Prefab Sprout och Jacob Hellman. För något år sedan spelade jag med framgång även Kraftwerk, men jag är numera skeptisk till detta initiativ.. Både Rikard och Ella älskade "The Robots" och Ella, som då var två år, bad ofta om att får höra "Wi abbe jobbot". Kraftwerk i all ära, men melodierna har aldrig varit deras starka sida på samma sätt som ovan nämnda artister. Och visst värmer det mitt faderhjärta när Rikard går och sjunger med i "Hon har ett sätt", "How men are" och "Appetite". För att inge lite språkkänsla spelar jag även Taube, och Rikard kunde för ett par år sedan sjunga med i större delen av "Här är den sköna sommar".

Hmm... under tiden jag skrivit detta har det framkommit att Rikard önskar sig "Crazy Toons" i julklapp. Det var då själva ¤#$!!! Här försöker man ge sina barn en god musikalisk fostran och så önskar sig ungen Crazy Toons!!! Nu ger jag upp... suck!