Lite personlig musikalisk historia

Detta inlägg författades i början av maj 2009 och har blivit liggande sedan dess utan att någon har läst det.

Ibland, men kanske inte tillräckligt ofta, ställer man sig frågan: Hur blev jag som jag blev? Ganska snart inser man att frågan omfattar kanske lite väl mycket och jag försöker därför inskränka frågan till: hur fick jag min musiksmak?

Vid ganska många tillfällen under de senast åren, och nu senast på Valborg, har jag och min gode vän Peter  försökt oss på detta samtalsämne men med skralt resultat. I synnerhet nu senast eftersom jag var vansinnigt trött när samtalsämnet återupptogs och det jag bidrog med kan i bästa fall kallas torftigt.

För min del började mitt musikintresse, som för många andra, med ABBA. Detta var tidigt och jag hade ännu inte börjat köpa mina egna skivor. Den första skivan jag gick ut på stan och köpte själv var The Buggles ”The age of plastic” som innehöll megahiten Video killed the radio star. Eftersom mina ekonomiska tillgångar som tioåring var kraftigt begränsade innebar det att jag lyssnade oerhört mycket på min egenhändigt inköpta LP-skiva ända tills jag hade råd att köpa ännu en(som jag tror var en platta med discogruppen Chic). Jag tyckte att The Age of Plastic var fruktansvärt bra och den har fått stor betydelse för mitt fortsatta musiksökande. The Buggles var ingen mindre än demonproducenten Trevor Horns grupp (Frankie Goes to Hollywood, Pet Shop Boys, ABC m.m) och ingen blir väl därför förvånad när jag påstår att The Buggles debutplatta var makalöst välproducerad. Jag minns att ovanför texterna till varje låt fans en slags matris uppställd över låtens uppbyggnad. Varje cell omfattade fyra eller åtta takter, varje rad en stämma eller instrument och i dessa fanns hanskrivna noteringar om hur olika sångstämmor och instrument skulle placeras ut i låten. Mycket fascinerande tyckte jag redan då.

Därefter hakade jag på syntvågen som tog fart ordentligt 1981 vilken jag förblev trogen åt alldeles för länge. Det skulle dröja ända till 1986 innan jag ens började snegla åt andra musikgenrer. Och då hände något mycket märkligt. Eftersom jag inte hade så mycket koll på övriga musikgenrer var jag tvungen att höra med mina kompisar om vad jag skulle försöka lyssna på. Och är man uppvuxen i en liten håla strax norr om Uppsala blev förslagen mycket märkliga. Och vad som är ännu märkligare är att jag faktiskt försökte mig att lyssna på dem: Thin Lizzy, Gary Moore, Dire Straits och … håll i er nu… Marillion. Om det är någon period i mitt liv där personligt kulturskymning rått så var det 1986 – 1987.

Men parallellt med ovan namngivna grupper hade jag också upptäckt annat som lämnat mer bestående intryck: The Smiths, Simply Red, David Sylvian (som jag i och för sig kände till och lyssnat på under Japan-perioden under tidiga 80-talet) Prince och Prefab Sprout. De senare innebar faktiskt vägen ut ur symfonirocksträsket och jag kände direkt att jag hittat hem musikaliskt. Hur gick då det till? Eftersom jag inte lyckades ta till mig de grupper som mina vänner från Lövstalöt rekommenderade var jag tvungen att söka andra vägar till den rätta musiken. Jag började läsa recensioner i dagspress och musiktidningar och sommaren 1988 läste jag min första recension av Prefab Sprouts ”From Langley Park to Memphis”. Recensenten (jag tror att det var Kjell Häglund) var lyrisk över deras intelligenta melodier och Paddy McAloons nästan viskande stämma. Även om jag hade förtroende för Häglund var jag en smula skeptisk och kollade därför fler dagstidningars recensioner av samma platta. Idel lovord stod att läsa överallt och den sämsta recensionen jag hittade gav 4 (av 5) där recensenten hängt upp sig på varför det skulle behövas 24 stycken ”engineers” för att spela in plattan. Producenten Thomas Dolby var perfektionist och krävde rätt kompetenser vid studions alla spakar och reglage. Alla lysande recensioner gjorde att jag köpte plattan ohörd.
Ytterligare ett skäl till att jag köpte plattan utan att lyssna på den var konvolutet och nu kommer jag in på nyckelordet när det gäller den musik man tar till sitt hjärta: identitet. Efter åren som svartklädd syntare med spretigt svart hår och lång lugg hade jag en längtan efter att bli en vanlig kille med jeans och en frisyr som inte behövde styras upp under en kvart varje morgon. På ”From Langley Park…” stod gruppens medlemmar uppställda bredvid varandra mot en ljusblå bakgrund som om det vore ett skolfotografi. De bar vanliga kläder och stod inte i några popstjärneposer. Bara tre vanliga killar och en tjej som såg glada ut och tittade in i kameran.

Detta var precis vad jag behövde just då. Riktigt, riktigt bra musik framförd av personer som jag kunde identifiera mig med till hundra procent. Men under första genomlyssningen ville den inte riktigt sätta sig. Musiken var komplex och inledningsspåret ”The King of Rock’n Roll” hade jag ganska svårt för och har det än idag. Nästa låt ”Cars and Girls” är en av deras mest kända men även den håller jag som en av deras minst fantastiska. Därefter följer en räcka av helgjutna låtar som kom att förändra mitt liv och som stakade ut vägen för mitt fortsatta musikaliska sökande. Marillions pretto-symfoniska rock var jag definitivt färdig med och sett i den så omtalade backspegeln är det obegripligt hur jag kunde höja dessa mossiga träbockar till skyarna så som jag gjorde. En smula mer begripligt blir det när jag betänker att jag kände till väldigt lite om musiken utanför syntgenren. Jag har visserligen sagt mycket dumt i mitt liv som jag inte är särskilt stolt över men jag skäms som en hund när det gäller alla positiva omdömen jag fällt om Marillion. Ytterligare en anledning till att jag tog Marillion till mitt hjärta var att jag träffade en tjej som gillade dem mycket och om jag rannsakar mig själv så ville jag antagligen göra ett gott intryck hos henne.

När det gäller Marillion och identitet så finns det ingenting hos dem som jag kan identifiera mig med. Ingenting, noll och nada! Det blev jag fullständigt på det klara med kring 1989 och idag har de inte ens nostalgivärde för mig. Eftersom dagens skivbolag inte ens vill ta i dem med tång anar man att det är fler än jag som insett hur pass usla de egentligen var. Inga band har under de senaste 20 åren har uppgivit dem som influenser. De får ingen cred någonstans. Fullt begripligt om ni frågar mig.

Än idag håller jag Prefab Sprout som några av mina favoriter även om jag omvärderat en del av vad de gjort. Deras bästa platta är ”Steve McQuenn” som kom ut 1985 före ”From Langley Park… ” och som dessutom brukar finnas med på listor när engelsk musikpress listar de hundra bästa plattorna genom tiderna. Deras ”Jordan: the comeback” från 1990 är ganska tråkig, men mycket begåvad. De två plattorna de släppt efter denna likaså. Jag måste dock understryka att det inte är frågan om några nostalgiskäl som jag gillar Prefab Sprout. Nostalgi är något helt annat och ingenting jag brukar hemfalla åt. Det finns för mycket musik som är bra på riktigt för att jag ska hinna lyssna på musik av nostalgiska skäl.

Prefab Sprout är närmare släkt med Stevie Wonder, Marvin Gaye och Curtis Mayfield än man i förstone kan tro. Mina andra hjältar från slutet på 80-talet, Blow Monkeys, låg nära Prefab Sprout musikaliskt. Blow Monkeys gjorde covers av ett par Curtis Mayfield-låtar och uppträdde dessutom live tillsammans med honom vid några tillfällen. Stevie Wonder medverkar på Prefab Sprouts ”Nightingales” från ”From Langley Park…” i ett fantastiskt solo på munspel, en låt som för övrigt lika väl skulle kunna vara skriven av Stevie själv med dess fantastiskt vackra ackordbygge och sublima melodi. Style Council, Paul Wellers 80-talsgrupp, gjorde samma typ av intelligenta, soulinfluerade softa popmusik som ovan nämnda. Paul Weller var kraftigt influerad av Curtis Mayfield och redan på The Jam-tiden kunde han inte avhålla sig från att göra en cover av ”Move on up”.

Stevie Wonder förresten…  hmm, jag tillhör dem som gjorde sig rolig över honom på 80-talet och hade inte mycket till övers för hans musik. Detta skäms jag om möjligt ännu mer över än allt positivt jag då hävde ur mig om Marillion. Jag tror att det var hans munspelssolo på "Nightingales" (från Prefab Sprouts ”From Langley Park… ”) och hans solo på Eurythmics ”There must have been an angel” (som är HEELT makalöst!!) som började få mig nyfiken på hans musik, även om det skulle dröja flera år innan jag köpte min första Stevie-platta (som var ett begagnat exemplar av Jungle Fever på Uppsalas Skivbörs en försommardag 1993).

Men det är en helt annan historia.