Några tankar från en 40-årig hiphop-konsument

Följande text har jag tidigare publicerat på facebook 21/2 2008, tre veckor efter min 40-årsdag.

40 år och lyssnar på hiphop!? Patetiskt, utropar säkert de flesta och tycker att det luktar ordentligt av 40-årskris. Säkert också utan att betänka att de själva gärna lyssnar på samma musik som under sina tonår. Vissa går igång på testosteronstinn, aggressiv, bredbent vrålande hårdrock. Själv gör jag det till monotona, tunga beats med en sugande sub-bas till en filtrerad sampling från antingen Blue Note-jazz eller någon obskyr soullåt från 60- eller 70-talet. Och till detta en perfekt fraserande, ascool röst som flyter över musiken. Trots att jag är uppvuxen i arbetarklassen har jag aldrig begripit mig på den musik som brukar tilltala dem som kommer från samma socialgrupp: Bruce Springsteen, Bob Dylan eller ... som sagt... hårdrocken. Den enda musikgenre som brukar förknippas med arbetarklassen som dessutom tilltalar mig är just hiphopen. Här är historien om hur det hela började:


Lövstalöt hösten 1982

Efter att tidigare haft Poporama och Kaj Kindvall som fast punkt i mitt gryende musikintresse började jag av någon anledning att lyssna på radio innan jag somnade om kvällarna. På lördagar var det extra spännande då programmet Eldorado Max sändes, med Stefan Värmelin och Pontus Enhörning. Programmet hade en mer vuxen målgrupp än den jag själv tillhörde och den Kaj Kindvall sände för (och gör väl fortfarande?). Det gjorde att musiken som spelades företrädesvis hämtades från andra källor än topplistorna och var långt ifrån alltid så oskyldig som Poporamautbudet. Måhända bidrog de hormoner, som då, i början av sjunde klass börjat sjuda i min tonårskropp, till att jag började tilltalas av musik som kanske fungerade bättre i sängkammaren än på dansgolven. Inte sällan ångade låtarna av sexualitet, vilket naturligtvis var oerhört spännande för en 13-årig Henrik. Marvin Gaye's "Sexual healing" spelades flitigt i just detta radioprogram, men (åtminstone så vitt jag minns) sällan på dagtid i Sverige Radio. Men även Diana Ross' "Muscles" (som skrevs av Michael Jackson). Just dessa låtar gav en tydlig försmak av vad vuxenlivet hade att erbjuda.

En lördagkväll fick jag höra något som fick mig att sätta mig som en fällkniv upp i sängen och slänga min Kalle Anka-tidning åt sidan (och antagligen var det sista gången jag läste Kalle Anka). En låt med en monoton trummaskin och en enkel syntslinga i perfekt samspel arrangerade till något oerhört suggestivt. Det lät farligt, lite hotfullt och i och med det väldigt lockande. Min erfarenhet av rapmusik just då inskränkte sig till Sugarhill Gangs partylåt "Rappers Delight" från 1979, som var baserad på Chic's monsterhit Good Times. Men detta var något helt nytt. Rösten som rappade lät inte alls som han var på partyhumör utan istället förbannad och som om han hade något viktigt att berätta. Om och om igen hördes frasen:

Dont push me, cause Im close to the edge
Im trying not to loose my head
Its like a jungle sometimes, it makes me wonder
How I keep from going under

Låten var sex sju minuter lång och ordflödet rappades aggressivt fram till en monoton loop på fyra takter som varierades minimalt under hela låtens gång. Men samtidigt var den tung och kändes i hela kroppen om man höjde volymen. Artisten var Grand Master Flash & The Furious Five och låten "The Message" och är tveklöst en milstolpe inom hiphop-genren. Tidigare hade rapmusiken varit lika bekymmerslös och partyorienterad som discomusiken under 70-talet. GMF förde in sociala storstadsproblem i genren och i och med detta tog utveckligen av genren en rasande fart.

När det gäller mitt eget intresse så grundlades det i och med denna låt men tog inte fart på allvar förrän 10 år senare. Rapmusiken under 80-talet dominerades av Run-DMC som samplade Aerosmith i skitlåten (men monsterhiten) "Walk This Way". För all del var Eric B & Rakim's "Paid in Full" ett uppskattat inslag 1988.

En kille jag umgicks mycket med när jag pluggade på komvux visade sig ha ett utomordentligt stort intresse för svart amerikansk musik. Till att börja med var jag ganska ointresserad eftersom jag själv just då befann mig i ett ¤£#$ pretto-träsk av kvasi-djup, experimentell konstmusik. Det var alltså ett bråddjup mellan den musik jag då lyssnade på och den jag fick höra hemma hos honom. Kim, som han hette, var dock ihärdig och entusiastisk och alltid när jag var hemma hos honom i den gigantiska femrummaren på Tiundagatan i Uppsala spelade han They Reminisce over you med Pete Rock & C.L Smooth och A Tribe Called Quest's softa och jazzdoftande "Peoples Instinctive Travels and the Paths of Rhythm". Med inlevelse gick han omkring och rappade till musiken, förklarde ordvrängningarna, svängde på sitt snaggade huvud och det var omöjligt att inte dras med i hans entusiasm. Han var dessutom vältalig som få, kusligt begåvad och levererade slagkraftiga onelinders om musiken som inte gick att säga emot. Efter ett år av intensivt umgänge hade jag tagit hiphopen till mitt hjärta och när han åkte på FN-tjänst till Bosnien under nästan två år tog den över mitt liv. Samtidigt som jag blivit seriöst intresserad kände jag också att någon måste hålla fanan för genren högt medan han befann sig bortom all tillgänglighet för afroamerikanska influenser och intryck.

Och vilken musik! Än idag håller jag låtar som "Life's a bitch" med Nas och "Find a Way" med A Tribe Called Quest som några av popmusikens allra bästa stunder, oavsett subgenre.

Som det säkert har framgått i tidigare inlägg så har jag inte mycket till övers för annan aggressiv musik som hårdrock eller punkmusik. Ska det vara aggressiv musik så föredrar jag en behärskad men förbannad rappare till ett monoton, tung, hotfull men samtidigt soft och sexig loop. En vrålande röst till stenkrossargitarrer blir för mycket för mig, för att inte säga helt obegripligt. Nej, aggressivitet gör sig bäst om den inte vrålas fram. Det ska gärna vara lite subtilt, behärskat och med en rejäl dos sex. Sånt existerar inte inom hårdrocksgenren. Åtmintone inte så som jag ser på saken.

Just nu åstadkommer hiphopen under med min gymträning eftersom den är kraftigt testosteronframkallande. Stående inslag när jag tränar är följande:

1. Life's a Bitch - Nas (1994)

En av alla tiders bästa låtar. Till ett soft groove av en sampling av The Gap Band får AZ och Nas till ett alldeles makalöst flow. Fraseringen är helt enkelt halsbrytande och perfekt. Försök lyssna på texten!!

2. Brooklyn Zoo - Ol' Dirty Bastard (1995)

Wu Tang-kollektivets mest kriminellt belastade bråkstake i ett sanslöst aggressivt utfall. Lyssna på detta och du inser att Ol' Dirty inte är någon du skulle vilja möta i en mörk gränd. Det är förresten ingenting du behöver oroa dig för om du till äventyrs skulle ha något ärende in i en mörk gränd, eftersom han dog för några år sedan, blott 35 år gammal av någon hjärtåkomma till följd av ett hårt liv och osunt leverne. Beatsen är signerade Wu Tang-kollektivets demonproducent RZA som åstadkommer en mörk, skitig och dystopisk ljudbild.
3. Flava in ya ear - Craig Mack (Remix) (1994)

Orginalet med Craig Mack från 1994 är en riktigt höjdare men remixen där The Notorius B.I.G, Rampage och LL Cool J gör oförglömliga insatser är ännu bättre (gaphalsen Bustah Rhymes avslutning kunde jag dock vara utan).
4. Find a Way - A Tribe Called Quest (1998)

Ett enkelt men sanslöst skönt sväng med några soldränkta syntackord utgör grunden för Q-tip's säregna ordflöde. Genialiskt! Jag kunde inte gjort det bättre själv;-).

5. Politics as Usual - Jay Z (1996)

Jay Z's platta "Reasonable doubt" innehåller många feta låtar och frågan är om inte "politics as usual" är den bästa, tätt följd av "Dead Presidents II". Låten är byggd på en sampling av "Hurry up this way" av The Stylistics. Reasonable Doubt är betraktad som en klassiker bland inbitna hiphop-konässörer och har sålt platina trots att den inte är en typisk kommersiell platta. Den innehåller nämligen inga självklara hits. Plattan innehåller mer genuin hiphop med smarta samplingar och får det att lukta Brooklyn hemma i vardagsrummet.
6. Group Home - Supa star

Vilket jävla groove!! Inte oväntat signerad DJ Premier. Ett av hiphopens allra bäst ögonblick.

Listan kan göras lång. Just nu har jag min mp3-spelare fulladdad med över 15 timmar av den fetaste hiphopen. Inte förrän förra våren började jag aktivt lyssna på hiphop igen efter att mina gamla plattor stått orörda på vinden sedan 1999 (de jag ännu inte sålt). Jag tackar min f.d. kollega Victor för inpirationen till att återuppta lyssnandet och för alla tips på bra lyssning han kommit med, i synnerhet sånt jag själv missat.

Musiken jag skrivit om (och mycket jag inte skrivit om) har gått rakt in i både hjärta och andra kroppsdelar, vilket får mig att undra om jag inte är född med fel hudfärg...

Och vem vet... kanske nästa inlägg handlar om Bach och hans fugor. Mitt musikintresse är ju minst sagt brett.