Jag har världens bästa skivsamling...

Detta inlägg har jag tidigare publicerat på facebook den 19/8 2008

... men trots detta ser folk mest förbryllade ut när de granskar den närmare. Kanske för att den inte är repressentativ för en typisk svensk 39-årig musikkonsument. Statistiskt sett bör en sådan skivhylla innehålla Bruce Springsteen, Thåström, Madonna och obegripligheter som AC/DC. En och annan nostalgimättad samling med Simple Minds, The Cure och kanske A-ha skulle man nog också kunna hitta hos en slumpvis utvald man i min ålder. Men trots en skivsamling innehållande 700-800 plattor går ingen av nämnda artister att hitta i den sundströmska skivhyllan. Nu reagerar säkert en och annan läsare på att så många plattor kan det väl ändå inte vara frågan om. Ett tillrättaläggande kan därförvara på sin plats. För att inte uppfattas som alltför nördig ser jag till att "bara" exponera ett drygt 300-tal noga utvalda plattor. Resten förvaras i skåp och till och med i ett vindsförråd, utom synhåll för alla besökare. The Cure i all ära men ännu har ingen platta av dem inköpts, men några från det tidiga åttiotalet återfinns varje år på min önskelista till tomten.

När jag tänker efter så har nog ingen av mina plattor någonsin legat på någon tio-i-topp-försäljningslista. I varje fall inte i Sverige och inte heller de senaste 20 åren. Storsäljare som Beach Boys' "Pet Sounds" och Steely Dan's "Gaucho" hör till mina favoriter men det är ju närmare 45 år resp. 28 år sedan de låg på några försäljningslistor. Scritti Politti's Cupid & Psyche är väl också ett undantag och vid närmare eftertanke så kanske Duffy sålde ganska bra under senvåren i år.

Nog om det. Istället upptar genrer som easy listening, bossa nova, jazz och den rasande begåvade cocktail-popgruppen Swingout Sister åtskilliga hylldecimeter.

Andra artister som tar upp mycket plats är Stevie Wonder, Sonic Youth, The Smiths, Burt Bacharach, Cocteaux Twins, Marvin Gaye, Curtis Mayfield och tidiga Everything But the Girl. En genre som helt saknas är hårdrocken. Jag förstår inte vad det är för fel på mig, men jag har aldrig lyckats begripa mig på denna genre. Vi svenskar verkar ju älska dieseldoftande gitarriff, fläskiga trummor och bredbenta, långhåriga män med stinna blickar. Skivomslagen pryds oftast av eld, dödskallar, monster och yxor. Coolt!? Ja, tydligen, eftersom jag under mina år som butikschef för en skivaffär ofta såg (företrädesvis män) stå och dregla över just såna omslag. Nåja, jag ska väl erkänna att jag har ganska stor respekt för Led Zeppelin även om jag inte lyssnat på dem på säkert 15 år. De spelade en riktigt begåvad hårdrock men känns nu lite föråldrade, lite för mycket 70-tal. Åtminstone i mina öron.

Apropå ylande gitarrer så älskar jag Dinosaur Jr. Joseph Mascis är den enda som kan inleda en låt med ett tjutande solo med hedern i behåll. När karl'n sedan börjar sjunga låter det som om han håller på att somna.